Emilia Millesson Nilsson

För ca 53 veckor sedan så hända något mig som jag aldrig kommer att glömma. Jag har inte nämnt detta på bloggen innan... Men nu tänker jag berätta om olyckan.

 

En morgon skulle jag cykla till sjukgymnasten för att träna mitt finger som jag hade brutit. På vägen dit skulle jag cykla över ett övergångsställe men när jag nästan var över kom en bil och körde på mig... 

Allt blev helt svart tills jag kände ett hårt slag i bakhuvudet. Jag var bara några dm från att slå i trottoarkanten, och om jag hade gjort det skulle jag kanske inte varit här idag. 

Det första jag tänkte på var "är det här en dröm?"

 

Jag är en sån person som inte vill visa att jag har fått ont ifall något har hänt mig, så jag ställde mig upp tog min ihop knyglande cykel och haltade iväg som om ingenting hade hänt. Men kom inte långt innan gubben som körde på mig stoppade mig. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Det kom en till bil som såg hela händelsen som ringde efter en ambulans och efter någon minut så kom min gamla lågstadie fröken och kramade om mig. Jag skakade sjukt mycket, det var skrämmande att jag inte kunde sluta heller. Något som jag tyckte var riktigt jobbigt att göra var att ringa till mamma och berätta att jag hade blivit påkörd. Det är en mammas största rädsla att få höra av sitt eget barn. Hon kom snabbt som blixten och stöttade mig genom hela processen. 

 

Händelsen inträffade den tiden då alla skolbussarna åkte förbi och jag tyckte det var sååå pinsamt och ville bara försvinna.  

Ambulansen kom efter några minuter och jag åkte in till sjukhuset, där dom undersökte mig och blev sedan förhörd av polisen. 

Jag kommer fortfarande ihåg registreringsnumret på bilen och det kommer jag väl aldrig att glömma... 

 

Har aldrig pratat med någon kurator/pykolog om händelsen eftersom jag inte tyckte det var någon big deal. Jag klarar mig alldeles fint själv. Vill inte att någon ska lägga sin energi på mina problem. 

Kan erkänna att det har vart kämpigt att inte riktigt fått prata ut om självaste händelsen med någon. Jag har haft stunder där jag bara har ramlat ihop och att tårarna aldrig slutat att rinna. Känner mig inte bekväm heller att gå till någon främling och prata om det, så jag får ju faktiskt skylla mig själv lite. 

 

Men idag är allt bra, tänker inte mer på händelsen. Det är lättare att prata om det nu när tiden har läkt mina sår.